Den här raketen kan byta färg också.

Ännu ett galet familjesamtal.
Min lillebror kommer viftande in till mitt rum med ett föremål. Eftersom datorn skymmer kan jag inte se vad det är.

Martin med upprörd stämma: Vet du vad pappa säger att det här är?
Jag inser förfärat att han håller i en tampong.
J:Nej, vad säger han att det är?
M: Han säger att det är en raket och om man drar i snöret så kommer den flyga låångt bort.
J: Ehum.
M: (Med ironi i rösten) Pappa säger att du också kommer säga att det är en raket, eller hur?
J: Ska jag vara ärlig? Nej!
M: Men vad är det då?
(Hur förklarar man för en sjuåring vad en tampong är?)
J: Eller jo, det är en raket!
M: Är du säker?

J: Ja, idag är det en raket.

(Martin springer glatt iväg, ropandes till pappa "Hon sa också att det var en raket, du hade rätt!")

Ingen modeblogg..

Men jag var bara tvungen att visa de här mysiga skorna jag köpte förra veckan. Det var kärlek vid första ögonkastet..


Är de inte härliga? Lite svårmatchade kanske, men ändå! :D

Väck inte den 'hund' som sover..

På senaste tiden har jag bara haft dåliga upplevelser med hundar. Dreglande, skällande, slicka- i ansiktet, hoppa upp och bita en i näsan hundar. Okej missförstå mig inte, ända sedan jag var liten har jag alltid drömt om en hund. Att jag varje natt bad till gud om att mina föräldrar skulle ta sitt förnuft till fånga och köpa mig en hund förklarar nog min inställning till hundar. En alldeles egen gosig hund som kunde ligga i min säng och alltid bli lika glad när jag kom hem, var vad jag önskade mig (dock slutade jag be vid 10-års åldern om det, av någon anledning).


Men på senaste tiden har jag börjat fundera på om de är så underbara som de utger sig för att vara. Visst, minst hälften av mina vänner har söta och gosiga hundar som jag gillar och dessutom spenderade jag hela tre månader under samma tak med världens gulligaste border collie, Bacon. Så jag har väl ingen rätt att säga negativa saker om hundar. Men ändå har jag på senaste tiden börjat fundera på vad jag egentligen tycker om hundar..


Först har vi den här händelsen, då jag skulle hem till min väns vän som hade en läskig polishund. Innan jag steg i hans hus blev jag uppmanad att stå Blixstilla och inte röra ett finger för annars skulle jag bli attackerad. Jag menar, en sådan sak kan få en icke-hundrädd att bli vettskrämda. Nu visade det sig ju iof att hunden inte var så farlig som jag hade trott, men det kunde lika gärna ha vart en aggressiv rottweiler som hade slitit mitt ansikte i stycken. Sedan satt jag fridfullt på min trädgård häromdagen för att sola, då jag i ögonvrån ser en galen rusande rottweiler- liknade sak komma i full fart, springandes emot mig (!), och skällandes på samma gång. Tack och lov har vi en häck som skiljer oss åt för annars hade vi väl aldrig kunnat veta hur den historien skulle ha slutat.


Det var nog i det ögonblicket som hundägaren med mesig röst bad hunden att sluta och jag med mitt förfärade ansiktsuttryck började fundera på om hundar är så härliga som man tror. Jag tror de låtsas att de är jättesnälla men egentligen smider de planer i sina huvuden hur de ska förgöra hela mänskligheten, utom sin hundägare som den högt vördar som alla trofasta hundar gör. Varför skulle de annars hålla på och skälla, slicka en i ansiktet och i synnerhet på munnen, dregla i ens knä och vara allmänt omedgörliga?! Jo för att de vill förgöra såna som mig.


Om jag motförmodan skulle bli botad mot min tillfälliga förbittrade inställning till hundar, ja då ska jag skaffa en rejäl hund. Då menar jag inte en stor hästliknande hund, utan en golden retriever alternativt border collie. Jag förstår inte fenomenet med alla tjejer som skaffar små chihuahuas, ja menar en råtta ger bättre skydd. Visst, jag medgav tidigare att jag inte gillar hundar som attackerar folk och av just den anledningen behöver jag en hund (om jag skulle skaffa en) som kan skydda mig mot just såna hundar. Tills någon hund kan bevisa motsatsen tänker jag bära på den här inställningen om att hundar trots allt vill förgöra mänskligheten..