Livet är en fest(is)

Den här helgen har vart fullsmockad av händelser, som vanligt. I fredags åkte jag och Mürtin till Lovis. Sedan åkte Lovis och jag vidare till en TG-avslutningen, som hölls på en go-cartbanan. Jag kom på femte plats, tro det eller ej och vi var 17 allt som allt. Dock lyckades jag riva bort lite hud från fingrarna i all iver... men det var det värt. Efter denna upplevelse drog vi vidare till Ågelsjön, där vi grillade och hade det trevligt. På lördagskvällen hade jag mysig födelsedagsfest.. med en massa härliga människor! :) Tack alla som kom. Idag har jag jobbat och vi avklarade 39 rum eller nåt, galet vad duktiga vi är.




Tjingeling!

Snart är det över!

Slö är ett ord som passar väldigt bra in på mig. En gång i tiden var jag en duktig person..  Jag planerade, gjorde allt i tid och var allmänt ambitiös. Men nu.. jag vet inte vad som har hänt, jag kan bara inte förmå mig till att slå upp en skolbok eller ens snegla åt några anteckningar, trots att jag borde. Jag har två prov tills imorn och två tal tills på fredag, men det går bara inte! Min hjärna har tagit sommarlov och istället ägnar jag mig åt allt som jag inte borde, som att läsa folks bloggar och redigera bilder. Men vet ni vad? Jag bryr mig inte för om 12 skoldagar är jag en fri människa.



Godnatt alla där ute.

Don't wanna be a part of it

Är det bara jag som inte har förstått den här förhållande-grejen? Det känns som hela vår värld kretsar kring hurvida man är tillsammans med någon eller inte. Det är så hemskt. Så fort man möter en ny människa eller det räcker faktiskt med att träffa en släkting man inte sett på länge så dyker genast frågan upp "Så jaha, hur går det med killarna då? Har du någon pojkvän?" Nej, det har jag faktiskt inte, och jag vill inte ha någon vill jag bara svara. Men då skulle jag betraktas som konstig, för det är väl allas dröm att ha någon vid sin sida, eller? Uh.

Det är inte så att jag föraktar människor som är i förhållanden. Nej, är det vad de vill, så fint. Det är bara det att jag inte vill bli en av dem och det borde vara okej. Förhållanden är så krävande, man ska leva upp till någons krav, man ska avvara massa tid för att träffa personen, man ska jämt vara på topp och alltid överbevisa personen att "hey, jag är bäst av alla och det är mig du verkligen vill ha". För att sedan inse att personen ändå inte nöjde sig med en. Eller så har jag bara fått allt om bakfoten, kanske av dåliga erfarenheter, vad vet jag. Men nej, jag kan inte dela den här förhållande- hysterin.

Missförstå mig inte nu, jag är ingen okärleksfull enstöring. Jag kan också vara kär och älska. Men det räcker faktiskt på avstånd. Det är bara så mycket härligare att åtrå människor på avstånd. Den där härliga känslan av att bry sig om någon, den gillar jag så länge den är på avstånd. Det räcker faktiskt gott och väl för mig, visst, jag får mina ryck ibland också. Men de försvinner oftast lika snabbt som de kom, då jag inser alla nackdelar. Nej tack, jag klarar mig själv.