Time to move on and leave you behind

Hej. Nu har höstlovet officielt startat, efter att det inleddes med högskoleprovet igår... det var en kraftansträngning kan jag säga, ungefär som att springa marathon med hjärnan.. Men nu är det gjort.. och nu kan jag glömma det. Om ett par timmar åker jag till Vrigstad och blir borta till fredagen. Tänkte slappa och ja som sagt plugga.. massa matte och teori och ta en hel del kort. Det blir ett skönt avbrott från tillvaron.

Jag tror jag äntligen har förstått vikten av lycka. För häromdagen kom jag på hur bra allt kändes då jag stod i köket och lagade pannkakor åt min bror som sa att mina pannkakor var jättegoda trots att jag hade sönder dem.. sedan ringde Veronica och vi pratade ganska länge om livet och allt.. det var då jag insåg att det faktiskt finns små saker här i livet som gör mig lycklig. Hallelujah!

Igår var vi ett gäng som träffades på Världens och fikade och bara myste.. Vem kom inte in på Världens då? Om inte Linda och Johanna? Jag blev helt chockad av att se Linda, det var nog den sista personen jag hade förväntat mig att se, men jag blev jätteglad. Sedan när jag och Assi skulle cykla hem så hängde det typ 10 ballonger på mitt cykelstyre, som ett tecken på nåt. När vi nådde Skarphagen så såg vi en kundvagn hängandes på en stolpe.. det var väldigt tja.. konstigt.

Näe, nu ska jag packa och kanske springa ett par kilometer i skogen om det slutar regna. Tjingeling!

Höstmilen

Hej. Idag gjorde jag det jag tränat för i veckor, jag sprang äntligen Höstmilen. Imorse runt nio blev Maja och jag upphämtade av Veronica och hennes mamma. Sedan bar det av till Sörsjön där vi iväntade vid starten i cirka två timmar, men det gjorde inget för vi tog en promenad ned till sjön och pratade. Vid halv 12 startade vi... och vi sprang sprang och sprang.. hela 1,06 mil. De första cirka 5 km var grusväg och det gick fint, sedan möttes vi av en sjukt brant jobbig backe i skogen och den tärde på mig, men sen var det nån som sa att efter en uppförsbacke kommer alltid en nedförsbacke och det är sant, det gjorde saken lättare.

Efter den där långa uppförsbacken så gick det någon lättare och de sista 3 km sprang jag hyfsat fort. Vilken lättnad det var att äntligen nå mållinjen :) Jag fick tiden 1 timme och 4 min, jag är nöjd med mig själv. Mitt mål är att få under en timme till nästa år. Jag är sjukt peppad... den här upplevelsen var en riktig självförtroende stärkare.

Dessutom hann Veronica och jag med saker som att gå på bio.. eller ja flimmer-bio. Vi såg Surfwise, bra dokumentär om en familj med nio ungar som levde på att surfa. Nu började jag längta sjukt mycket efter surfing också, Australien/USA nån?



Och Mamma säger att han alltid klarar sig, för det finns alltid någon annan där ute.

Stockholm i mitt hjärta, eller?

Jag tog mig ned på egen hand till busstationen i fredags och lyckades med nöd och näppe hinna med bussen. Ja, jag är stolt över mig själv. Jag spenderade en sådär två timmar med att läsa en bok om olycklig kärlek på bussen och den passade mitt humör fin fint. Det var nästan så att jag ville avlägga några väl undangömda tårar till denna bokens ära, men inte ens det gick. Gråta är nog inte min grej helt enkelt, fast att gråta på en buss är nog å andra sidan ingen höjdare.


Plötsligt befann jag mig där i mitten av Stockholms hjärta, eller är det inte så de sjunger "Stockholm i mitt hjärta".  Jag pallrade mig ned till stan med min stora träningsväska över axeln, som gav mig illasvidande brännmärken till råga på allt. (Vem stoppade in en tegelsten i min väska?) Och innan jag nått NK hade jag nästan blivit nedmejad av fem stressade stockholmare. Att säga att stockholmare är stressade är ingen underdrift, de använder ju sig tillochmed av högerregeln i rulltrappor, vilket som den Norrköpings bo jag är ständigt gömmer... Senare fick jag hämnd på dessa stressade stockholmare iaf, då jag så när på nästan slog ned en kille med min tegelstenstunga väska. Hahha, känn på den du! För sen när har stress lönat sig?


Jag plöjde igenom ett dussintal affärer innan jag slutligen fann Gina Tricot, där jag kunde köpa min efterlängtade tröja. Sedan satte jag mig och pustade ut och väntade på att 2/4 av min familj skulle anlända. Men nej, efter en timmes väntan gav jag upp väntandet och gav hän till chokladen som låg och väntade på mig i en liten tobaksaffär längre bort och jag gjorde minsann ett kap, fick tre stycksaker för mina sista 20 kronor av den snälle mannen i butiken som såg mitt uttryck av svält och hopplöshet och bestämde sig för att vara snäll. Därmed struntade jag i mamma och Martin och tog tunnelbanan hem till mina kusiner...


Möttes av en snyggt uppdukat middag i deras välstylade hem. Vårt hem är inget i jämförelse med deras hus, för i vårat hus symboliseras stil med 1800-tals lampor och grå spräckliga tapeter. Nej, det här hemmet är hämtat som ur en möbelkatalog och det känns faktiskt tryggt, mest för att man kan se varandra när man pratar över köksbordet (de som har vart hemma hos mig vet vad jag pratar om...)


Lördagen spenderades i Vällingby centrum där min så snälla moster inhandlade ett kombinerat läppstift/läppglans till mig för dryga hundralappen. Efter att ha blivit tillstylad av min kunniga moster så satte jag mig på bussen för att få komma hem. Efter att ha spenderat cirka ett dygn i Sthlm så måste även Jag medge att jag påverkades av stressen för påväg till bussen så kom jag på mig själv över att sucka över något par som gick alldeles för långsamt framför mig.


På väg hem från busstationen fick öva mina körnings skills med vår bil på Norrköpings gator innan jag sedan drog vidare till Huberts fest. Jag hade en riktigt trevlig kväll där (trots några sedimentala ögonblick i Huberts hall, men nu ska vi inte gå in på detaljer... haha). Hej så länge.