...

Den här veckan har varit så orealistisk. Känns som jag har medverkat i en hemsk film. Det går liksom inte att förebereda sig på hur det ska kännas när någon man älskar blir så otroligt sjuk och svag. Det går inte att förbereda sig på den rädsla eller panik som biter sig fast i kroppen. Man fattar liksom inte förrän det händer. Men att samtidigt inse när allt känns för jävligt att det faktiskt finns fantastiska människor i sin omgivning som bryr sig, det är guld värt. Tack.
 
 
Herregud, vad jag älskar dig.

Kommentera här: