Vanskap ar viktigare an karlek sags det..

Sa hur kunde det bli sa har?

Vi bada gillade honom, det var nagot i sattet han log pa och sattet han pratade pa, eller var det kanske hans brasilianska fallenhet som gjorde att vi drogs till honom?

Vad gor du nar en av dina basta vanner ar intresserad av samma kille som du? Foljer du dina kanslor och riskerar att hamna i vanskapens falla? Eller behaller du din van och skippar en tredagars romans?

Jag trodde sanna har tvara beslut och krangel var nagot som hande i sagorna, inte i verkligheten.

Han var fran ett annat land, ett land med chokladbruna ogon. Vi var fran scandinavien. Pa utbytesresa, langt fran var varlds alla lagar och granser. Kanske miste vi var moral redan dar hemma pa flygplatsen. I varje fall kom det sig att jag och min van, min van som jag delade allt med foll for samma kille. Nagonstand i hela dilemmat stannade vi upp och bestammde oss for att vanskap ar trots allt viktigare an en tredagars romans.  Det var hon som sa att hon rakat ut for det tidigare och inte kunde tanka sig att mista en van igen. Inte jag, aven om karlek ar som mycket viktigare an vanskap. Killar kommer och gar, men vanskap bestar, heter det ju..

Nagra dagar senare sa stod vi anda pa den dar skiljevagen, och hon valde honom. Hon valde att halla det bakom ryggen pa mig, jag vet inte om det orsakade mer smarta an lidande. Hon slutade prata med mig, eftersom han tog upp allt for mycket tid. Det borde vart jag som gjorde alla de dar grejerna, det var ju for sjutton jag som var sarad. Jag blev arg, inte ett sant dar valdsamt utbrott utan mer langsamt. Min bitterhet liksom slingrade sig runt mig som roken fran en vattenpipa.

Jag intalade mig sjalv att det inte fanns mycket att gora, han hade valt henne. Inte mig. Det funkade ett tag att upptrada normalt, trots att jag var sarad. Det funkade anda tills hon rubbade alla mina granser genom att hangla med honom mitt framfor ogonen pa mig. Det var inte bara frackt, utan det bevisade bara vilken rutten van hon var. Jag trodde inte vanner gjorde sadant, men jag hade annu ett fel i mitt numera icke sa felfria liv. Allt detta gjorde hon for att bevisa att hon var battre an mig, det fanns inget mer att saga. Inga ord kunde beskriva ilskan inom mig. Jag hatade henne, det var vad jag sa till var gemensamma van. Hatade henne for att stulit mannen jag tranade efter, for att ha ljugit mig rak upp i ansiktet. Men hat gor ingen manniska lyckligare. Det ater bara upp dig langsamt tills det inte finns nagot mera kvar.

Jag ville ha honom! Det var jag som standigt pratade om karlek, inte hon. Det var iallafall vad jag intalade mig sjalv. Kanske sag jag for mycket av mig sjalv i denna varlden, kanske hade hon for lite moral. Men ingen ar felfri.. det ar vanskapen inte heller. "Thats what friends are for", sjong vi och den sangen spelas fortfarande upp i mitt huvud. En forlorad vanskap gor ingen manniska lyckligare.