Den 15 juni samlades fyra förväntansfulla ungdomar på Kungsgatan,. På något vis hade de lyckats lura en stackars förälder att skjutsa dem och precis som förgående året var det Lindas pappa. Så med många förväntningar och med allt för lite plats i baksätet så påbörjades resan, som skulle ta dem långt ned i smålands urskogar, närmare bestämt till Nyhem. En av de där ungdomarna var jag. Resan tog lite över två timmar och under tiden hann vi med många skrattattacker, men inga pinsamheter från min sida. När vi anlände till stället synade vi länge och väl vår lägerplats där vi skulle bo under de kommande dagarna. Linda ville självklart tälta mitt i smeten, så att allas ögon skulle riktas på oss. Men vi andra föredrog att tälta lite mer på utkanten. Tillsist hamnade vårt tält bakom ett gäng killar, som dessutom var söta. Oväntat!

Under kvällens gång hann vi se mycket folk och till och med gå på ett kvällsmöte. Vi smög iväg till sjön också, men den kyla luften fick oss skippa kvällsdoppet.

Morgonen därpå vaknade vi allt för tidigt, för tidigt med tanke på hur sent vi lagt oss. Därmed började vårt riktiga lägerliv. Frukosten bestod av några torra halvt mosade mackor, därefter var det morgonmöte. Efter mötet var vi självklart hungriga och påbörjade en gourmé middag, ja det bästa man kan åstadkomma med stormkök. Korv och makaroner. Med pyttelite ketchup på. Senare under stötte vi på Linn och Karin som vi spenderade lite tid med. Dagen fortsatte i den takten, träffade människor, lagade mat och gick på möten. Under kvällsmötet hände det som är alla tältares mardröm, det började ösregna. Så mycket att det till och med läckte in vatten i det fullsatta festivaltältet vilket ledde till smärre panik för de som lyckades sitta precis under ett hål där vattnet läckte in. Men det förstörde inget, nej alla fortsatte att sjunga i godan ro. Fast bänkarna under hålet gapade tomma, annars kan man ju tänka att det kan vara en upplevelse att sitta under ett vattenfall. Konserten blev en riktig höjdare, med regnet som smattrade på taket och flera hundra människor som sträckte upp sina händer i luften och sjöng med. Alla de blinkande lamporna och den konstgjorda röken gjorde det inte sämre, möjligtvis mina leriga skor som man så snyggt kunde bevittna om man riktad sina ögon lite längre ned.

Efter mötet sprang vi vidare i regnet till Caféet för att söka skydd och kanske ta en och annan nattmacka, självklart tänkte alla andra på lägret precis som vi. Så vi fick glatt festa på vårt tilltugg på det skitiga golvet, men är man en överlevare så är man. Men när det blev midnatt bestämde vi oss tillslut för att tvinga oss tillbaks till tältet. Så frusna och blöta sprang vi iväg till vårt tält.

Naiva som vi var tänkte vi inte på att om man inte spänner ytterduken på tältet så läcker det in. Nej, sånt finns bara inte i våra tankegångar. Det första som mötte oss i tältet var en blöt luftmadrass. Min kudde ska vi inte tala om, den var som en dräkt katt. Det var blött överallt. Vi lyckades ta oss ut därifrån och famlade tappert i mörkret till toaletterna. När vi kom tillbaks till tältet var det om inte ännu värre. Fyra skrikandes tjejer i ett tremannatält på jakt efter pjamaser och torra strumpor kan inte innebära annat än katastrof. När man tillsist hittade något och hög och bestämt sa ?NU lägger jag den här i mitt knä? så gick det en sekund så var strumporna borta. Så fort man stoppade ned de torra fötterna i sovsäcken blev de genast blöta. Utmattade och något upprivna, somnade vi tillsist.

När vi vaknade nästa dag så hade det bildats en liten pöl på vårt fin fina tak, taket som skulle skydda vår mat från regnet. Så vi fick krångla oss ut från tältet utan att få en lite översvämning i håret. Frukosten bestod av det sedvanliga torra brödet (som numera var något dränkt) och vatten. Vi åt bra mycket värre mat än fängelsefångar. Vår söndag tillbringade vi med Linn och Karin, gick på möten och sånt.  När eftermiddagen närmades sig förflyttade vi oss till volleybollplanen där vi satte oss tillrätta för att spana in pojkkroppar och följa en rafflande final i volleybollturnering som Linda dessvärre var lite trumpen över, eftersom hon inte fick vara med och spela (vi ville inte ställa upp för att vara ett lag åt henne). Som den galna volleyspelaren hon är, kan hon knappt kolla på volleyboll utan att hon nästan rusar in och fångar bollarna själva. När vi minst anade det plingade det till i Lindas mobil och det var dags att åka vidare, närmare bestämt till destination Norrköping. Trotts allt regn och halvtaskig mat så var det en resa värd att minnas, tack för dessa dagar med er flickor! Ni betyder.

Tusen fjärilar trängs i min mage. När jag ser dig, när du ler och när du talar till mig blir jag alldeles varm. Mina fjärilar värmer upp och kämpar tappert för att få komma ut i friheten. Den friheten är du.