Bebisskräcken.
Men efter ett tag inser man ungen verkligen vrålstirrar på en, så man måste vända sig om och le världens falskaste leende, så att mamman blir glad. För ingen gillar människor som stirrar surt på en bebis, nej det är nästan som en socialkod här i samhället, att man måste vinka eller le mot bebisar som pratar bebisspråk med en.
Efter att man lett mot ungen, så inser alltid ungen att det är fritt fram och sparka så mycket den vill med sina leriga skor mot ens ben. Samtidigt som man måste le det falska leende igen mot mamman, som ursäktar sig, fast man innerst inne tänker hemska saker om mammans uppfostringsmetod.
Då, när byxorna blivit förstörda och man nästan överväger att ta första tunnelbana hem igen, tror man i varje fall att man äntligen sa få pusta ut, men icke, för så fort man tittar bort får man en dreglig skallra i huvudet och det är då man vet att det är dags att kliva av.
Nej, bebisar jag inte känner skrämmer mig.
USH! Hatar sånt med. Bara det att jag snarare är hon som är otrevlig och ber mamman flytta på ungen om hon inte vill bli sparkad på hon också. Det eller stirrar surt. Eller säger högt till min kompis att jag önskar att bebisen kunde hålla käft.
Jag har inget tålamod med sånt.
sv, Ja det är ju det :) Tack :D<3 Mina ögon som jag photoshoppat lite slarvigt. Din kommentar kom fram! :)