Livet är en evighetsväg

Häromdagen hade jag en fundering-på-livet-konversation i mitt huvud. Jag kom fram till att livet är en väg vi vandrar på. I början av livet kan vi inte välja våra vägar, för vi styrs av människor som väljer våra vägar och riktlinjer åt oss. Men plötsligt tar vägen slut och vi måste vandra ensamma. Plötsligt mitt i all ensamhet möter man någon som är villig att ta ens hand o vandra med en. Någon som vill dela ens upplevelser, i glädje och sorg. I början går det bra för allt är så otroligt spännande, men sedan så stöter man på problem.

Man fastnar, utan möjlighet att varken ta sig framåt eller bakåt. Eller så grenar sig vägen och man kan inte komma överens om vilken väg som en bäst. Mitt i allt tumult så måste man ändå fundera och bestämma sig för vilken som är den bästa vägen. Ibland går det. Man väljer rätt. Ibland inser man ändå att det bästa är att välja varsin väg. Just för att man inte är villig att kompromissa. Eller så går det bara inte, man är inte menade att vandra samma väg. 

Där står man igen, förvirrad och ensam, funderandes på om man verkligen valde rätt väg. Men eftersom man inte har något val utom att gå framåt så fortsätter man, trots att fötterna blöder. Allt eftersom tiden går läker såren och man får nya skor. Man glömmer de gamla vägarna man trampat på, man hittar nya vägar, eller trampar upp nya stigar, som leder en bort från den större vägen. Man möter nya människor som påverkar en att ta andra vägar. Man ser färgglada vägar, man ser dystra vägar. Ibland springer man sig igenom livet, ibland vandrar man i slowmotion.

Frågan är bara, valde jag rätt väg från början?

Kommentarer:

1 smäm:

svåra frågor som man nog bara får svar på om man fortsätter gå. hoppas du väljer rätt. :)

Kommentera här: