Igår bestämde jag mig för att göra något storartat: jag tänkte återuppta mitt pianospelande efter två års uppehåll.
Så jag satte mig vid pianot och tänkte att men hallå, hur svårt kan det vara.
Svårare än vad jag hade trott. Jag mindes ingenting. Samtidigt som jag satt där och klinkade så hörde jag min pappa sucka i bakgrunden. "Men Jessica, kan du inte bara kolla på noterna?" (min pappa gör mig så stressad för han ska alltid gnälla om man råkar spela fel toner).

Men det var i det ögonblicket som allting uppenbarades. Jag mindes varför jag faktiskt slutade att spela.
Jag har not-dyslexi. Eller iallafall när det kommer till basklavens noter. Jag kan verkligen inte lära mig dem och jag har försökt sedan jag var åtta, men det blir bara rörigt i huvudet.

Den enda anledningen till att jag lyckades lära mig något under min såkallade piano-karriär, var att jag tvingade mig att lära mig alla låtar utantill. Great tänker du, men det kan bli tråkigt att spela füre elise om och om igen.
Nej, jag tror jag ska försöka mig på nåt nytt. Typ maracas. Då behöver man ju åtminstonde bara taktkänsla.

Eller så nöjer jag mig med att lyssna på Regina Spektor.