Är det bara jag som inte har förstått den här förhållande-grejen? Det känns som hela vår värld kretsar kring hurvida man är tillsammans med någon eller inte. Det är så hemskt. Så fort man möter en ny människa eller det räcker faktiskt med att träffa en släkting man inte sett på länge så dyker genast frågan upp "Så jaha, hur går det med killarna då? Har du någon pojkvän?" Nej, det har jag faktiskt inte, och jag vill inte ha någon vill jag bara svara. Men då skulle jag betraktas som konstig, för det är väl allas dröm att ha någon vid sin sida, eller? Uh.

Det är inte så att jag föraktar människor som är i förhållanden. Nej, är det vad de vill, så fint. Det är bara det att jag inte vill bli en av dem och det borde vara okej. Förhållanden är så krävande, man ska leva upp till någons krav, man ska avvara massa tid för att träffa personen, man ska jämt vara på topp och alltid överbevisa personen att "hey, jag är bäst av alla och det är mig du verkligen vill ha". För att sedan inse att personen ändå inte nöjde sig med en. Eller så har jag bara fått allt om bakfoten, kanske av dåliga erfarenheter, vad vet jag. Men nej, jag kan inte dela den här förhållande- hysterin.

Missförstå mig inte nu, jag är ingen okärleksfull enstöring. Jag kan också vara kär och älska. Men det räcker faktiskt på avstånd. Det är bara så mycket härligare att åtrå människor på avstånd. Den där härliga känslan av att bry sig om någon, den gillar jag så länge den är på avstånd. Det räcker faktiskt gott och väl för mig, visst, jag får mina ryck ibland också. Men de försvinner oftast lika snabbt som de kom, då jag inser alla nackdelar. Nej tack, jag klarar mig själv.