For att jag alskar dem sa innerligt..

Jag ar en sadan dar manniska som behover nagot nytt minst varje vecka for att bli lycklig. Om jag hamnar I ett shoppingcenter( vilket lyckas handa ohalsosamt mycket pa den senaste tiden) I varje fall sa maste jag kopa nagot. Det ar som en inre rost sager at mig: kop nagot annars har du slosat en massa dyrbar tid har. Det spelar ingen roll om de tar ar en stort eller liten sak, sa lange jag kommer ut med en pase I handen. Sa lange jag har natt nytt att bara varje vecka..

Fast a andra sedan, jag har ju fortfarande kvar de dar byxorna fran attan.. de dar byxorna som ar ohyggligt vedervardiga men som alltid uppbringar harliga minnen vid blotta asynen. De dar vita byxorna med tva bruna rander som stracker sig fran hoften ned till ankeln. Det ar sanna dar plyschbyxor som tyget sakta men sakert har notts bort pa knana och rumpan. Anda kan jag inte sluta alska dem, trots att min rumpa ser store ut an Brasilien och all smuts som gnagst in i kanterna langst ned ska vi inte tala om. (De ar forfarande for langa och stora). Kanske tankte jag att en dag skulle jag minsan vaxa I dem, aven om jag innerst inne visste att det aldrig skulle handa (onsketankande fran min sida).

 Det ar konstigt att de overlevt sa lange I min garderob med tanke pa regeln "Ett plagg kan endast anvandas ett ar efter inkop..". Hur kom det sig da att jag bestamde mig for att kopa ett par ohyggligt fula plyschbyxor?

Jo, jag minns den dagen fortfarande som om det var igar. Jag och min van befann oss I den aldern da man var valdigt fjortis och trodde man var modemedveten, ha! Cirka 13.. 14 nat och helt vack. Som vanligt hanged vi mest runt pa stan och trodde vi var nat, helt ovetandes vandrade vi in I var favoritaffar som alla andra dagar...  

Dar pa reastangen hangde det mest juveliga plagg vara ogon nagonsin skadat och det fanns tillochmed en tillhorande top, de var de dar byxorna och toppen som jag lovat mig sjalv tva veckor tidigare att jag aldrig nagonsin skulle bara. Anledningen till att jag sa plotsligt ville ha dem sa mycket var nog for att min van, som pa den tiden hade ryktet att vara den mest modemedvetna fran vart gang sa med bestamd stamma "De har maste jag bara ha!" Om vi hade vart klokare kanske vi hade forstatt att det som hanger pa en reastang ar sant som inte langre ar mode och som ingen kan tankas kopa utan reducerat pris. Det forstod inte vi, men fjortisar har inte mycket pa insidan av skallen heller.

I Varje fall rykte det till I alla mina nerver nar min van sa att hon ville ha de dar byxorna, sjalvklart ville jag ju ocksa ha dem, jag hade ju bara vart sa dum och inte forstatt det innan intalade jag mig sjalv. De har var ju de ultimata byxorna som skulle fa mig att fanga alla killers blickar, mitt liv skulle bli helt perfekt med de dar byxorna. Kanske om de inte vart tva storlekar for stora och I plyschtyg.

Jag och min van visste bada att detta var liv eller dod, bada ville vi ha killmagneten och det som skulle bringa vart liv lycka. Tyvarr hade vi bada spenderat upp alla vara pengar pa annat. Da slog tanken oss sakta men sakert, morgondagen finns ju! Som fjortis vet man oftast inte vad morgondag ar, men inte heller vet man vad leva I nuet betyder. Som om telepati skett I det ogonblicket skrek vi bada "Jag ska KOPA dem imorgon".

Pa nagot vis blev det jag som kopte det sista och enda exemplaret av de dar byxorna.. bara for att! Sa har star jag an idag och I garderoben dinglar de dar byxorna som ett bevis, eller kanske som ett minne till att det fanns en tid da man var ung och dum. Alla har vi de dar kladerna som bar med sig minnen. Fast an idag kan jag inte saga att jag ar battre kladd an igar, jag bar inga plyschbyxor (offentligt), men sjalvklart har min stil forandrats. Men om ett ar eller sa da jag ser tillbaks pa denna dagen kommer jag fa en fasansfull bild I mitt huvudet och fraga mig sjalv hur jag kunde bara de dar Billabong shortsen. Oh, kanske ar det ar det dags och gora en varstadning och slanga bort de dar plyschbyxorna en gang for alla?

 Mina byxor ligger i kategori med de har..